Om boken: år / Han blev tillsagd att bära en mask offentligt. Men det här är bara roligt. Det är som att du har ett mål på ryggen, tänkte han – eller snarare, i ansiktet, på det mest synliga stället. Men om han hoppas komma över tröskeln till ett sjukhus måste han antingen gå ut med mask eller gå direkt i fängelse. Det ösregnade ute, och detta gjorde bara uppgiften svårare: du skulle väl inte gå ut i en våt mask? Du kan inte andas i det! Här, på kontoret, bredvid läkaren och socialsekreteraren från Sjukvården, verkade det inte regna, men även om ljudet av regn kunde höras hörde han ingenting, sög in luft genom en tygmask - bara hans hesa, knarrande, smittsamma andetag. Läkaren sa något till honom, och Marciano såg på när han förstärkte sina ord med handgester; sedan vände båda blicken mot socialarbetaren, en kort, smal kvinna med rikliga bröst och gnistrande ögon, som han, om han inte varit helt sjuk, skulle ha knullat med njutning. Hennes namn var Rosa Hinojosa, och han upprepade hela tiden hennes rimmande namn för sig själv - det lugnade honom på något sätt.